Det blir vad man gör det till

Jag fick lite ångest nu. Jag känner mig lika otacksam som en liten bortskämd snorunge! Varför gnäller jag egentligen!? Jag har en underbar familj, bra vänner, tjocksöt hund, en mamma som ställer upp i ALLA lägen och jag har till och med en egen lägenhet. Jag har två hem. Två alternativ att välja mellan. Vill jag ha det socialt och vara omringad av människor, har jag mitt flickrum kvar här hemma i Glimåkra och vill jag vara ensam, vara med vänner eller bara fixa saker där jag kan koncentrera mig, har jag lägenheten. Jag har det fantastiskt bra när jag tänker efter.

Det känns som det är ofta jag skriver "jag-älskar-allt-jag-har" inlägg, men det är skönt att uppdatera att man faktiskt uppskattar saker och ting. Man ger sig själv en tankeställare och kanske även för andra. Självklart finns det saker man saknar, även om det inte är samma saker för alla, så saknar alla något. Ibland saknar jag H så otroligt mycket, jag vet att han har läst min blogg någongång, men jag tror inte att han gör det uppdaterat direkt. Jag vet inte hur man ska fånga tillbaka det som fanns då. Den närheten, kärleken.
Jag kommer ihåg när detta ämnet togs upp en gång i skolan och alla skulle säga vad deras pappor jobbade med. Jag kunde inte svara, för jag visste inte, jag visste att han hade spelat fotboll, att han spelade gitarr och trummor, men vart han jobbade hade jag aldrig någon aning om. På något sätt avgudade jag honom. Jag tyckte han var så fin.

Jag ser bilder när jag och lillasyster står i hans lägenhet i Hanaskog fulla med röda äckliga vattkoppar på hela kroppen. Jag med dammsugaren i högsta hugg och lilla Sarah höll igång med bullbak. Jag kommer ihåg att jag frågade mamma varför inte vi fick lika små bullar som pappas bullar, men det förklarade mamma enkelt att det var för att han inte lät dom jäsa. Och det är väl perfekt för otåliga barn som vill ha allt på en endaste gång.
Och blodkorv, jag älskade det! Samma dag som denna satt vi på golvet och åt på stolar, vet dock inte varför, men jag kommer ihåg att det var blodkorv. Något som jag inte ens skulle kunna lukta på idag, haha.

Jag kommer ihåg den där speciella lukten, en sån där trygg "pappalukt". Och lite tyvärr var jag en sån unge som inte ville visa kärlek fysiskt, så massa kramar och pussar var något m och p fick klara sig utan, haha. ;b Jag sparade det tills jag verkligen kände att jag behövde det och förhoppningsvis känns det speciellt för dom när jag tar det steget och gör det.
Och den enda anledningen till att jag skriver såhär "öppet" i en blogg på internet är för att jag vet vilka mina läsare är. Och dessutom är det inte speciellt privat eller hemligt, mest funderingar och tankar..