Jag blev stum

Blev lite gråtfärdig precis. Jag har kämpat i så många år och människor har försökt nå fram till mig utan resultat. Jag har stängt mig som en mussla och vägrat låta någon komma åt min pärla. Jag har bytt människor flera gånger om och nu när jag har gått på Stenforsa har jag träffat någon som kunnat sträcka sig efter pärlan och faktiskt lyckats roffa åt sig den. Hon lyssnar, hon försöker förstå och hon ger respons som har gjort mig starkare. Jag är så glad att jag tog det där klivet in i till det lilla rummet.

Under dessa tre åren på gymnasiet har jag kanske inte lärt mig så mycket som jag borde om just skolan, men jag har lärt mig en massa annat. Jag har hittat den bättre människan av mig själv och idag vågar jag stampa ner foten när jag tycker att det behövs. Jag har smällt ballongen och jag har låtit luften åka ur precis som mina känslor. Jag har gråtit inför mina lärare. Jag har skrattat så jag har fått ont i magen med alla i klassen och fan vad vi har bråkat om småsaker! Dessutom har man släppt på lite vänskapsband, men jag antar att det finns en anledning till det som med allt annat.

Jag har insett att min bästa vän är 3 år yngre än mig på papper, men inte i huvudet. Hon äter inte kött (förutom kyckling och undra när hon ska förstå att det också är ett djur, haha) och hon älskar pizza. När vi ringer och beställer pizza i Knislinge behöver hon bara säga "en Margarita..." sen fortsätter de och säga vad som mer ska vara på. Hon är okontaktbar när hon kollar på tv, även om det är ett program om hur man typ bygger en altan. Hon kommer med konstiga idéer som vi ibland kan besluta oss för att genomföra. Hon har ett gulligt/roligt skratt som ibland kan få hennes inte så roliga skämt att vara roliga ändå. Jag beundrar henne för allt. Hennes sångröst!

Thea säger: "jag vill ha popcorn" jag säger "gör det då" hon säger "du vet att jag inte kan" och jag tror liiite grann att hon bränner sönder mina kastruller med vilje för att slippa göra popcorn för att hon vet att jag hatar stå där och svinta efteråt. Jag blir tosig när hon slänger handdukar överallt och ibland vill jag bara slå till henne med ett brännbollsträ för att hon är så envis.
Men hon är trots det den mest omtänksamma människan jag någonsin träffat och hon står alltid ut med mina olika humör. Hon tror på riktigt att jag inte svär för att hon säger att vi ska lägga en lapp i en burk där det står "förlåt" om vi svär, haha.

Imorgon tar jag studenten och jag hoppas att smhi har så in i helvetes fel om vädret. Jag hoppas att jag inte kommer känna mig fulast imorn, för min klänning hämtade jag ut idag (!) så jag har inget annat val mer än att använda den. Mamma kommer sätta igång innan någon annan är uppe, så nu ska jag sova. :)