Jag lyssnar för mycket på mig själv, för lite på andra...

Jag fortsätter hoppas. Jag fortsätter leva på gnistan som finns inom mig. Jag väljer att skölja bort negativa energier och lyssnar på mitt förälskade befängda jag.
Jag antar att det finns någon anledning till att jag aldrig riktigt kommer ur denna cirkel, det går runt och runt, men jag hittar aldrig någon att stanna upp med, jag stöter aldrig på någon som stoppar mig. Jag vet att jag sätter snubbeltråd framför mina fötter, men oftast är det inte jag som väljer bort. Jag håller hellre kvar och när jag har fått någon att hålla ett stadigt grepp om, krävs det mycket för att jag ska släppa taget.

Jag är på gränsen att lämna över mitt hjärta flera gånger om, men det kommer aldrig längre än tanken. Jag intalar mig själv att den här gången, kanske...och jag blir så äckligt naiv att jag tror på mig själv varje gång dessa tankarna slår mig. Man tröttnar, men samtidigt har man en gnista kvar som gör att man håller sig kvar och samtidigt håller sig borta.

Det positiva med att bara hålla sig till tanken och inte lämna över sitt hjärta är att man lär sig något nytt hela tiden, man fäller upp muren som rasat och man skyddar sig från allt som försöker ta sig in. Det är inte rättvist mot de som är äkta och verkligen vill något, men man blir hellre egoist än låter salt sippra ner emellan sina öppna sår.
Man lär sig att inte bli sårad, man blir blind och man lyssnar bara på sig själv. Människorna som ser situationerna ur ett annat perspektiv ger man inte en chans!