Jag vet inte hur många timmar jag har suttit och tänkt på hur jag ska börja skriva här idag för att ingen ska ta åt sig eller för att ingen ska känna sig som pricken mitt på måltavlan. Jag skriver oftast för mig själv, om det som kommer upp i mitt huvud och oftast har det inte ens fäste i verkligheten.
Jag brukar rada upp mina vänner i huvudet och placera ut dem, skriva några rader och avsluta med hur mycket jag bryr mig om dem. Jag tänker inte göra det nu, för jag känner bara att det är helt och hållet hopplöst. Jag känner ingenting just nu, jag känner mig bara helt tom, fast jag kan inte förklara vad jag är tom av. Jag har en del vänner som jag klistrat nära mitt hjärta. Jag gillar att ha dem där, men jag gillar inte när de lossnar och jag gillar inte när de själva försöker klistra dit sig själva med tejp. Tejp är inte klister och har de en gång lossnat är det antagligen inte meningen att de ska vara nära mitt hjärta, skulle jag däremot hjälpa till att klistra fast dem igen, är de dessto finare vänner än de som inte ens vågat röra på sig..
Jag ser ingenting i dina ögon, det är svart, sen är det svart och sen är det svart igen. Är du bara en yta, något som man ska fortsätta skrapa på till förbannelse? Jag bygger upp en bild av dig, sen snöar det och du täcks och sen har den bilden rasat. Är det kanske så du är?
Jag blir så äcklad när du drar fördel ur det som du själv sekunden innan stått och hållt med om. Det är mig det hamnar på, det är jag som får slänga sten bak i ryggsäcken och det är jag som måste gå rak i regnet. Ingenting av det hamnar på dig, du får en guldstjärna i boken och du hamnar på förstasidan.
Men men, mål är faktiskt jävligt viktigt annars har man ju ingenting att se fram emot och hur motiverande känns det. Nu har jag ändrat mig igen och antagligen ändrar jag mig tusen gånger till men just nu ska jag;
- Skriva Högskoleprovet i april.
- Söka in på något program på Högskolan i Kristianstad.
- Söka sommarjobb.
- Ta körkort, är dock inte det lättaste när man har 24/7 jobbade mamma. Ibland vet jag vad en pappa skulle vara bra till, haha.
- Kommer jag in på skolan och tänker/tycker såhär om ett halvår, flyttar jag troligtvis till Kristianstad.
Jag behöver verkligen förflytta mig och träffa nya människor känner jag. Man kan inte sitta fast på samma ställe tills det börjar växa mossa på en. Au-pair känns så jävla lockande, samtidigt som jag vill ta ett steg i taget och inte satsa för mycket på en gång. En utbildning först sen lägga allt som har med det att göra på hyllan känns bäst just nu. Jag är en sån människa som använder "jag gör det sen" ofta, men aldrig riktigt gör det sen, så jag vill inte chansa med mig själv att jag kommer ta tag i studierna om sådär 2-3 år. Jag skulle nog låta det hamna bakom och till sist skulle det vara så långt iväg att man inte kommer ifatt det.
NU har även jag förälskat mig i denna mannen. Magisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar