fredag 8 maj 2009

What about if that was you

Sarah, jag och Sandra. Den åldern är nog den bästa tiden i livet, man slipper tänka så mycket och bara vara!

Sarah och jag.
Ibland kunde vi minsann vara gulliga mot varann.




Jag, pappa och Sarah.
En pappa som dessutom fyller år den 29:e maj. Funderar på att åka dit med ett grattiskort? Eller skicka det, man ska ju aldrig ge mer än vad man får... Även om jag är så lik honom så det är svårt att inte sakna honom.

Igår var jag med om det kristnaste på väldigt länge och jag insåg att jag inte är troende för fem öre. Inte för att jag trodde det innan, men jag tror inte på något som har med Gud och allt vad dom säger om "honom".
Att det är Guds eller Jesus förtjänst att våren är här och att blommarna slår ut? Eh...?
Nej, allting har en logisk lösning tror jag, blommar växer för att de får vatten, sol, näring och allt vad det är, inte att Jesus sträckte ut sina armar och VIPS så är våren här.

Det känns orealistiskt och nu förstår jag inte varför jag ens är döpt och konfimerad. Även om det inte stör en jättemycket att man är med i kyrkan och sådär, men egentligen varför är man det? Varför ska man ha religonen kristendomen när man inte tror på det?
Okej, människor som tror sig "stött på" eller fått en uppenbarelse av Gud ska man respektera, men jag själv förstår inte hur man kan snöa in på att det var han som skapade jorden. Var det hans barn och barnbarn som skapade de andra planeterna då eller?

Jag tror nog mer på att när jorden skapades, skapades något som kunde bilda de första levande varelser, som i sin tur sedan skapade andra levande varelser.
Inte nog med att vi skulle lyssna på kyrkkörer och allt vad det var, vi skulle be den där bönen "Gud som haver" blabla. Och då tänkte jag, jag och min lillasyster gjorde det när vi var små, varje kväll, sjukt att jag erkänner, men det gjorde vi. Och det har aldrig hänt något som skulle få oss att tro att det finns en Gud.
Kyrkan är fin, men jag vill nog inte ens gifta mig i den, det känns falskt på något vis! Jag ska inte döpa mina barn heller för den delen, vi lever på 2000-talet och kyrkan har inte någon större betydelse längre.

På tal om den där "konserten" igår fick jag se en av de personerna som jag verkligen avskydde under hela högstadietiden. Jag kan känna lycka för andra som är duktiga och har lyckats tex, men inte för den personen. Det går inte!
Jag förstår inte hur jag kunde tillåta en människa att göra mig så "liten". Hur kunde jag leva med att någon tryckte ner mig med kränkande kommentarer varje dag?
Jag ska aldrig bli den personen som går och trycker ner andra för att jag själv en gång blev nedtryckt. Aldrig. Det gör ens vardag till ett helvete och jag skulle aldrig kunna leva med att jag är orsaken till att någon annan får uppleva det. Vad elaka människor det finns!
Dessutom, den här kampanjen mot mobbning och allt det här med "What if"-låten osv. "Skänk pengar för att stoppa mobbning." Då tänker man va!?
Vad ska de göra med pengarna egentligen, muta ungarna som mobbar med pengar och säga "Här får 100 spänn så är du inte elak mot Lisa idag."?
Hur sjukt låter inte det, men jag undrar hur dom har tänkt. Jag förstår inte hur pengar kan stoppa mobbning. Mobbning handlar om personer, dess bakgrund, vardag, psyke och allt vad det är. Pengar kommer ALDRIG lösa det...
Jag tror att det är fler än vad man tror som känt sig utsatt för mobbning och vad är då inte bättre om man låter människor som själva varit med om det berätta om hur man ska hantera det osv inför elever i klasser?
Visst, det krävs mod att stå och berätta om något som kan vara känsligt för en del, men jag menar inte att man ska berätta allt man själv fick uppleva, utan principerna.
Barn är inte dumma, dom vet vad som är rätt och fel, så varför inte införa detta i tidig ålder, typ redan i 1-2 klass. Man skulle låta barnen få sätta sig in i olika situationer, vilket skulle medföra att de skulle förstå hur andra personer än dom själva skulle känna.
Kostar det pengar? Icke, så varför ska man då skänka pengar? Skolorna är äckligt dåliga på att tag i det här med mobbning och det är ju faktiskt bara dom som kan ta tag i det. Att känna sig värdig och vilja gå till skolan varje dag, utan den där hemska känslan och klumpen i magen, är tusen gånger viktigare än att klara ett matteprov!
Så, jag säger bara; Ta ingen skit! Ingen har rätten att se ner på dig och ingen har tillåtelse att påpeka hur du ser ut eller vad du gör. Ingen! Det är ett fritt land, man får gå som man vill, se ut som man vill, tycka vad man vill och tänka hur man vill.
Lyssna inte på vad andra tycker och fall inte för grupptryck, gå din egen väg och bekämpa hindren på vägen tillsammans med människor du bryr dig om, inte med några som inte låter dig vara dig själv...
Aja, nu blev det luddigt här! Ska gå upp och vila någon timme nu, har sovit max 3 timmar inatt eftersom jag legat bredvid min snarkande mamma.
Fredag idag, hade jag helt glömt, men det är ju skönt. Får se vad som händer ikväll, är ledig hela helgen iallafall och det är skönt! :)

Inga kommentarer: