Kan man fråga Eniro om vad som händer när man dör?

Det kommer i vågor, ibland är det lugnt och ibland står det en över huvudet. Det kallas livet - kan se ut som en bergodalbana och kännas förjävligt.
Letar man efter ett perfekt liv, ser det nog ut så. Lite av varje, lite helvete och lite lycka osv. Hur skulle man kunna veta att det fanns nåt sämre eller bättre än det man har om man aldrig fick uppleva det liksom?

När jag var mindre, hade jag ständigt frågan "Vad händer när man dör?" i huvudet. Och jag tänkte alltid att någon gång dör man, sen försvinner man, men sen då? Att inte vet kan vara riktigt hemskt.
Och när man tänker på det, fan vad konstigt det känns att inte veta vart man kommer ta vägen när man dör? Himlen? Helvetet? Hmm, jag tror det är blabla mest. Jag tror dock på att själen lever vidare, men kanske inte till en ny människa eller till något annat levande, utan bara finns där tills den också tillslut försvinner. Man kanske skulle ta och skicka till Eniro och fråga? Dom sägs ju veta allt, hehe.
På tal om att det kommer i vågor, är jag någonstans mitt i mellan just nu, har ingen lust till någonting, men vill ändå inte bara strunta i allt.
Mina betyg är på topp och jag har aldrig känt mig så stolt över mig själv som nu, men jag har heller aldrig känt mig så meningslös på nåt vis. Det känns som det inte ger resultat, jo, på pappret, men mer är det inte... Tror dock inte jag är ensam över att känna så!
Min familj, mmm, man ska uppskatta all kärlek man får, men hallå, här svämmar det över. Jag kvävs snart, utrymme? - Ja, tack!!!

Jasmine och Ida saknar jag som en trillingnötspralin saknar sina uppätna nötkompisar, haha, jädrar vad krångligt. MEN det jag vill få fram är att jag saknar dom. Praktiken splittrar oss lite när vi har så olika tider, jag hatar den! 2,5 vecka kvar, herregud vad jag längtar. Ändå dom nötterna som får en att vilja stiga ur sängen på morgonen och faktiskt tycka det är kul i skolan. :)
Nu har jag bara mamma, fast hon är ju ingen höjdpunkt på morgonen, stressar som om det vore kungen hon skulle till. Hon är överpunktlig, om man nu kan vara det...
Dessa sista dagarna har jag varit sjukligt trött och igår efter mjukglassätandet började min mage igen så där försvann min nattsömn. Är det ett familjeproblem att man sitter i badrummet och ber till Gud om att få dö? I don't think so...Släng er i väggen alla översittande och nerparfymerade tanter som hellre dricker kaffe och äter ballerina än att faktiskt sköta era jobb, vilket främst är att: HJÄLPA andra människor!
Man blir förbannad. :)
Oerfarna människor som inte varit med om värre saker än att klackarna gått av på en konferens. Vad gör dom där människor som ska ha viljan och motivationen att hjälpa andra människor borde finnas?
Aja, nog om det, man blir bara på sämre humör faktiskt.

Nu ska jag leta upp kattunge, My saknar en kompis och jag saknar också en liten mysboll. :)
Sen ska jag sova, börjar inte förrens 3 imorgon och det är skönt!