Man intalar sig själv att det inte alls är så, att allting är okej och att livet ska vara så

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Här kommer det världsberömda gnällandet, jag har ont i halsmandlarna, halsen, förkyld, ont i huvet och känner mig helt matt i hela kroppen. Just nu sitter jag och knarkar alvedon och tycker synd om mig själv. JAG VILL till skolan imorn, för annars missar jag en genomgång och antagligen något annat. Hur kan man ha såhär dåligt immunförsvar ens? Jag var sjuk för två veckor sen och nu är jag det igen. Fast man kan ju inte hjälpa att man är sjuk, men jag hatar att missa så mycket av skolan.

Det finns något som gör mig förbannad, då menar jag riktigt förbannad. När man sitter i situationen stänger man in sig, man håller käften och man flyter med. Man tar det som en vana och man låter det fortsätta. När någon från ett annat perspektiv ser det, intalar man sig själv att det inte alls är så, att allting är okej och att livet ska vara så.

Tänk att vara den som måste planera sin väg till skolan för att inte stöta på någon som förstör din dag genom ord eller slag. Tänk att vara den som har klumpen i halsen varje dag i skolan och när någon får den klumpen att komma upp, får du gå in till skolsköterskan eller gå in på toaletten för att ingen ska se att du gråter. Det kunde varit du som blev retad över hur du såg ut eller över din klädsel. Det kunde varit du som satt ensam på rasterna och låtsades att du ville vara ensam.

Jag tror, eller jag är övertygad om att mobbning inte behöver se ut såhär, det behöver inte vara så tydligt. Det kan vara djupare än så och det kan sitta längre in. ORD som är riktade mot dig och går emot din vilja ÄR mobbning. Ingen kan bestämma vad du ska tycka och ingen har rätten att köra över dig för att du tycker något annat.

Under många stunder var jag den som blev mobbad och inte vågade säga vad jag tyckte, jag hade fula kläder och jag var absolut inte snygg. Jag kommer ihåg de människorna som förpestade min vardag och även om de har förändrats, tror jag inte på förändring när det gäller dem. Jag kan även idag känna att jag håller käften när jag inte borde, då jag borde sagt ifrån och inte snällt svansat efter. Jämfört med förut låter jag ingen trampa mig på tårna och jag vet att jag är värd tusen gånger mer än vad de är. Mitt självförtroende är inte HÄÄÄR uppe, men jag ligger inte där nere längre.

Nu har jag istället fått höra att jag är märkvärdig (?). Jag är blyg och det är möjligt att jag inte ser lycklig ut varje dag, men jag är inte märkvärdig. Jag tar gärna avstånd från människor som varit på fel sida i mitt liv, så därför ger jag inte ett leende till dem. Jag är tyst av mig, jag säger ingenting och det är = att jag är blyg, inte märkvärdig!! Det tillhör ju min personlighet och det ser jag inte som något negativt.

Var kan man dra gränsen för var mobbning börjar egentligen?

De som utför mobbning är antagligen människor som söker bekräftelse, fel sorts bekräftelse! På senare tid har jag inte varit en ängel, men jag har ALDRIG tryckt ner någon annan människa så nära marken att näsan nuddar grusen. Jag har aldrig fått någon att skippa idrotten för att slippa bli retad i omklädningsrummet. Jag känner mig övertygad över detta, eftersom jag själv varit i situationen och jag skulle aldrig vilja att någon annan skulle uppleva det. Inte ens min värsta ovän. Ingen människa är värd det. Ingen.