Det där äckliga falska som sliskar sig fram bakom ditt perfekta hår. De perfekta stunderna som speglar sig mot ärligheten.
Dina ögon spelar ut alla andra och ingen är i närheten av nära dig.
Du vet hur du gör, du vet hur enkelt du fäller mig så min näsa nuddar marken.
VARFÖR KÄNNS DET INTE?
Det gör ju inte ens lite ont. Rinner känslorna ut som vatten och sprider sig mot kloakernas brunnar och sipprar förbi både asfalt och grus? Spolar regnets troarkantsvågor bort mina tankar om dig? Tickar tiden bort alla gånger din hand tog ett grepp om mitt hår?
Jag bara undrar.
